Han jobbar nästan jämt. Bor i lastbilen. Ett år i taget ligger han ute på vägarna, utan att träffa familjen. Han är chaufför från Filippinerna och jobbar i Sverige. Han tjänar lite drygt 6 000 kronor i månaden, efter skatt.
Detta är första delen i en artikelsvit om Dinotrans. Andra delen hittar du här.
I början av 2014 anställde åkeriet SIA Dinotrans chaufförer från Filippinerna. De har varit ganska omtalade sedan dess i transportbranschen. Bland annat för att de organiserade en vild strejk i Tyskland, när arbetsgivaren ville sänka lönerna. Strejken lyckades, chaufförerna slapp lönesänkning. Men förhållandena är långt ifrån jämförbara med andra europeiska chaufförers. Lönerna till de filippinska chaufförerna är mycket lägre än svenska löner och även lägre än vad som är normalt för östeuropéer.
De filippinska chafförerna som är anställda på Dinotrans jobbar i Tyskland och Skandinavien. Enligt uppgift var de cirka 150 från början. Men antalet har minskat och enligt en filippinsk chaufför är de 60-70 stycken kvar i företaget.
Inga tvättmöjligheter
Jag har länge varit nyfiken på hur de filippinska chauförerna har det när de jobbar i Sverige, ända sedan de anställdes för drygt två år sedan och har frågat efter dem när jag varit i hamnar och vid terminaler. Till slut träffade jag Peter, som lät mig intervjua honom (Peter är inte hans riktiga namn, han vill vara anonym).
Peter berättar om sina levnadsförhållanden när han jobbar i Sverige. Han sover alltid i lastbilshytten och saknar toalett och möjligheter att tvätta kläder och att duscha.
– Det är jättesvårt att tvätta på vintern, berättar han och visar hur han sköter sin tvätt. Det är handtvätt vid lastbilen som gäller.
Det finns duschar på en del bensinstationer, men det är dyrt, tycker Peter.
– De tar 50 kronor för en dusch, det är mycket pengar för mig. Allting är dyrt i Sverige.
Peter pratar bra engelska. Det gör alla chaufförer från Filipinerna som jobbar i Sverige.
– Vi lär oss det i skolan. Det gör det lätt för oss att jobba i Europa. Vi kan kommunicera med folk.
670 euro i månaden
Hur känns det att jobba i Sverige?
– Det är okej för mig, det är mitt jobb. Jag var lastbilschaufför i Filippinerna också. Men det är svårt att få tag i jobb där.
Hur mycket tjänar man som chaufför i Filippinerna?
– 30 000 filipinska pesos i månaden.
Hur är det jämfört med vad du tjänar här?
– Här tjänar jag 670 euro i månaden. Det är lika mycket som jag tjänade på Filippinerna.
670 euro. Lite drygt 6 000 kronor. Är det efter skatt då?
– Det är vad jag får ut. Jag vet inte hur det är med skatt. Jag tror att företaget betalar skatt i Lettland.
Peter berättar att han skickar hem hela lönen till Filippinerna. Han har en hustru och en liten son och dessutom två föräldrar, som han försörjer.
Utöver lönen har han ett traktamente på 105 euro i veckan. Det går till mat och förnödenheter till honom själv. Det blir inga större utsvävningar. Han lagar all mat på ett litet gasolkök som han har i lastbilshytten.
Vad brukar du laga?
– Det är alltid ris. Och kött av något slag till.
Hårt liv
Jag försöker sätta mig in i hur det skulle kännas att vara i Peters situation. Han var alltså borta i ett helt år från familjen. Sedan var han hemma en månad och nu har han jobbat fyra månader in i en ny arbetsperiod på ett år.
Det måste vara ett hårt liv?
– Ja, men det är ändå bättre för mig än för de som jobbar i mellanöstern. Jag har pratat med folk som har erfarenhet från Saudiarabien. Där kan de tvingas jobba två, tre år i sträck.
Peter jobbar i Skandinavien. Tidigare har han tagit gods för en speditionsfirma som heter Blue Water, från Danmark till Sverige. Nu heter speditionsfirman Agility och frakterna går mestadels mellan Sverige och Norge. Men han lastar i Sverige, så det är för det mesta på svensk mark han parkerar för natten.
Han sover i Sverige. Åkeriet han är anställd i är registrerat i Lettland, men har en svensk ägare. Han tar frakter i Sverige åt en speditör med svenskregistrerat bolag.
Han tillhör alltså den svenska arbetsmarknaden. Men hans villkor är långt ifrån vad som är brukligt i Sverige.
Löneskillnader
Vi har redan hört om lönen. 670 euro i månaden efter skatt. Det är knappt en tredjedel av vad en svensk chaufförslön skulle vara. Och betydligt mindre vad en lettisk chaufför tjänar. Dinotrans har både lettiska och filipinska chaufförer anställda.
Vad tjänar letterna?
– Jag tror de ligger på 1 500 euro i månaden.
Oj då, det är stor skillnad. Och ni gör samma jobb?
– Ja, det gör vi. Men jag har inte mycket val. Jag behöver jobbet. Om jag säger till chefen att höja lönen, då kan han avskeda mig.
Hur många timmar jobbar du per dag?
– Det kan bli 15 timmar en dag.
15 timmar?
– Ja, två, tre dagar varje vecka brukar det bli det.
Han sitter inte bakom ratten så mycket, utan är noga med att hålla sig till kör- och viloreglerna. Men det är ofta väntetider.
– Jag kan få en körning till Borås och sedan få vänta där fem timmar innan jag får en ny körning, säger Peter som exempel på hur en arbetsdag kan se ut.
En svensk chaufför får betalt för sådana väntetider förstås. Men det fungerar inte likadant för Peter. Han får sin månadslön, oavsett hur många timmar det råkar bli. Han uppskattar själv att genomsnittligt ligger det på ungefär 60 timmar i veckan. Skulle man räkna ut en timlön för Peter skulle den hamna på 25-30 kronor (efter skatt).
Hur är det med sjukförsäkring, vad händer om du blir sjuk?
– Då blir jag hemskickad till Filippinerna.
Men om du blir akut sjuk?
– Då får vi åka till Riga för vård där.
Varför inte ett svenskt sjukhus?
– Det skulle kosta pengar, det skulle jag få betala själv.
Men du kan ju råka ut för en olycka på vägen som kräver ambulanstransport och akutvård?
– Jag vet inte, den situationen har inte uppstått för oss filippiner. Det är därför vi kör mycket försiktigt också. För att undvika olyckor.
Vad tycker du om Dinotrans. Är det ett bra företag att jobba för?
– Nej. De håller inte vad de lovar. Och de drar kostnader från lönen.
Hur då?
– En gång råkade jag ut för att en baklykta på en trailer gick sönder. Jag berättade det för min chef. Månaden efter hade de dragit 300 euro från lönen.
300 euro. Halva månadslönen!
– Ja, och en kompis körde in i ett gupp så att strålkastaren fick en smäll. För honom drog de 1 500 euro från lönen sedan,
Det är ju två och en halv månadslön. För skador på lastbilen?
– Ja, de delade upp det tror jag, så de drog 200 euro i taget tills det var betalt.
Jobbar gärna för svenskt åkeri
Peter och jag sitter i hans lastbilshytt och pratar under intervjun. När vi är klara går vi ur hytten. Han visar hur han brukar göra när han tvättar sig. Han har helt enkelt en vattenflaska i bilen. Därifrån häller han upp vatten i händerna som han blaskar av sig med.
Om jag får tag i Dinotrans ägare. Vad tycker du att jag ska fråga honom?
– Ask him about the accomedations, säger Peter. Han vill ha någonstans att duscha och tvätta kläder.
Vi byter telefonnummer och mejladresser med varandra och tar adjö.
Senare, på kvällen, skickar han ett meddelande där han säger att han skulle bli glad om jag kunde hjälpa honom att hitta ett svenskt åkeri han kan jobba för istället, som betalar sina förare normala svenska löner.
Bröder på motorvägen
Jag pratar vidare med Peter över telefon några gånger och får dessutom kontakt med en kompis till honom, som också är chaufför. Kompisen vill komplettera bilden och skriver till mig att man bör poängtera att Dinotrans betalar hemresorna för de filippinska chaufförerna och har även haft kostnader för utbildningen. Han skriver också att utöver lönen på 670 euro i månaden kan det utgå ytterligare 150 euro, om jobbet gått bra, som en slags bonus.
Han skriver också om att han är bekymrad över hur mediebilden av de filippinska chaufförerna varit. Särskilt i Tyskland, där medias bevakning inte har gjort det lättare för chaufförerna.
Ibland möts också de av misstänksamhet och motvilja från chaufförskollegorna på de svenska vägarna.
Han skriver också att minimilönen i Lettland är 320 euro i månaden och andra chaufförer från östeuropa han talat med har ersättning per kilometer och får inte betalt alls när lastbilen står stilla.
Han menar att det inte är lätt att försöka förbättra förhållandena för de filippinska chaufförerna, när villkoren för andra chauförer i branschen inte är bättre.
Men han avslutar sitt brev till mig med en förhoppning, eller ett förslag. Han skriver:
”My answer to that is unifikation of all truck drivers and create a harmonious legislation for entire Europe. How we gonna do it? We need to look at each other as brothers of the highway instead of showing dirty fingers when they see us on the road”
(Översättning: Mitt svar är förening av alla lastbilschaufförer och att skapa harmoniska regler för hela Europa. Hur ska vi nå dit? Vi behöver se varandra som bröder på motorvägarna, istället för att visa fingret mot oss när vi ses på vägen”.
Thomas Lundh