Den svenska arbetsmarknaden har förändrats i grunden, utan särskilt stor debatt. I yrke efter yrke används arbetare från andra länder som arbetar för allt mindre pengar. Många av de som gästarbetar i Sverige är förstås drivna till det av arbetslöshet i hemlandet. Då är det väl bra att de får jobb? Eller? Ja, det är bra att de får jobb och kan försörja sig. Och nej, det är inte bra att det skapas en undergroundarbetsmarknad där avtal och villkor är helt annorlunda och vidrigt mycket sämre än i den officiella svenska arbetsmarknaden.
Jag har träffat utländska gästarbetare som tvingats till arbetsveckor på 100 timmar och som har jobbat i livsfarliga arbetsmiljöer, utan utbildning och erfarenhet. Och de tjänar alltid mycket mindre än sina svenska kollegor. Och på grund av att deras arbetsgivare inte skattar i Sverige är kundens kostnad bara en tredjedel eller en fjärdedel av vad en normal ”svensk” skulle kosta. Detta fenomen kryper allt längre in, tar allt större plats. Hur många utländska gästarbetare finns det i Sverige just nu? Ingen vet. Men man behöver inte leta särskilt länge innan man hittar dem. På byggen, som städerskor, i lastbilshytter.
Det är bra att de får jobb. Det tycker de flesta ”svenska” lastbilschaufförer, byggnadsarbetare och skogsarbetare man talar med. Men, de skulle jobba på samma villkor. Hur ska man kunna konkurrera med någon som struntar i arbetsskyddsregler och inte betalar skatt?
Jag är för arbetskraftsinvandring. Öppna gränser. Vi exporterar en väldig massa arbetskraft. Sveriges fjärde största stad är London, där bor snart lika många svenskar som i Malmö. Så vi måste importera, annars bryter vårt samhälle ihop. Men det bryter ihop också om dessa importer behandlas som skit. Då avlägsnar vi oss ifrån tanken om allas lika värde och skapar ett nytt, hårt klassamhälle. Det är lätt att blunda för det. Det är lätt att säga ja och amen till en städerska för 119 kronor i timmen. En snickare för 169 kronor. Om man samtidigt slipper veta vilka vidriga förhållanden dessa svenska låglönearbetare ofta tvingas leva under.
Därför är det viktigt att berätta. Om arbetsvillkoren, om fuskande företagare, om lönedumpingen. Så när vi har genomfört förändringen helt och hållet och skapat det där nya 1800-talshårda klassamhället. Då ska vi i alla fall ha gjort det med öppna ögon.
Thomas Lundh, journalist och författare