Jag möter João Jesus i det stora shoppingcenter Vasco Da Gama i Lissabon, Portugals huvudstad. Han står vid den stora mataffären Continente tillsammans med andra volontärer och delar ut plastkassar och uppmanar människor att fylla kassarna med mat som sedan ska delas ut till de fattiga i landet. Och de fattiga är många…
21-årige João deltar i den stora årliga insamlingskampanjen på våren som Matbanken mot hunger, Banco Alimentar contra a fome, har. Runt om i Portugal finns det 20 matbanker som alla drivs av katolska kyrkan. João är inte ensam volontär. Han är del av en stor folkrörelse. År 2012 var det 39 200 som engagerade sig som volontärer. Var och varannan tar en plastkasse och går och fyller den med olika sorters mat, som ris, pasta, mjölk och kanske någon konservburk med tonfisk eller sardin.
− Köp bara torra saker. Inget färskt, säger Joāo till mig när jag skall fylla min kasse. Maten här skall lagras i matbanken.
Jag irrar runt i den stora mataffären och vet inte vad som är bäst att köpa, till slut lägger jag in ett antal påsar med pasta, kakor, ris och sex liter med mjölk. När jag står vid kassan slänger jag med ett par klubbor. Tänker att det kanske finns något litet barn som gärna vill ha lite godis.
Journaliststuderande
João studerar till journalist och är väldigt samhällsintresserad. Vi kommer ha många och långa diskussioner under de dagar jag är i Lissabon. João bor tillsammans med sin syster och sin pappa i ett litet ärvt hus i utkanten av Lissabon.
− Men innan dess hade pappa ett hus i ett område som vi kallar för socialt projekt. Han köpte huset 1994 och det sas att allt skulle bli så fint. Det skulle byggas en pool och det skulle bli affärer. Av det blev det ingenting. Huset stod på ett torrt fält tillsammans med några få andra hus. Med åren fick vi både kackerlackor och löss i huset. Det tog många år innan pappa kunde sälja det. Till slut gjorde han det med 10 000 euro i förlust, berättar João.
Det ärvda huset däremot, är en välsignelse. När pappan var arbetslös klarade familjen sig eftersom boendet inte kostade något. Och idag har Joãos pappa ett bra jobb där han tjänar bra. Han jobbar som sopåkare på nätterna.
Pappan har också en försäkring som sörjer för om han eller barnen måste söka privat läkarvård.
− I Portugal är väntetiden till de statliga sjukhusen väldigt lång så alla måste söka privat. Och det kostar. Jag var med min syster igår till läkaren. Han bara tittade på henne. Det kostade 20 euro. Förfärligt!
Det demokratiska Portugal föddes 1974. Och åren med diktatur har gjort att portugiserna härdar ut i den svåra ekonomiska situation landet är i. Enligt João resonerar portugiserna så här: Inget kan bli värre än vad det var under diktaturen. Under diktaturåren fick inte människorna uttrycka sina åsikter. Det gör de däremot idag.
João sågar premiärminister Pedro Passos Coelho med fotknölarna.
− Ha, när han signerade kontraktet för att få lån till Portugal köpte han samtidigt minidatorer till skolbarnen från Venezuela för mycket stora pengar. Hur dum får man bli?
Det finns en känsla av ett gemensamt Portugal. Men det finns också, menar João, en medvetenhet om att politikerna har ljugit de senaste 30 åren för medborgarna.
− Därför är det vanligt att folk jobbar svart och inte tänker på vad det innebär när de blir gamla. Då har de ingen pension. Arbetsgivarna vill också dra ner på sina kostnader så mycket som möjligt. Jag hade en arbetsgivare som betalade bra, men som bara betalade in sociala avgifter för en liten summa. Hade jag opponerat mig hade jag fått sparken.
João menar att många är självsvåldiga i Portugal. Det är en del av den portugisiska folksjälen, menar han.
− 70 procent av Portugals befolkning är Chico-Esperto , sådana som tror att de kan fast de kan inte.
Praktisk solidaritet
En annan vacker del av den portugisiska folksjälen kommer João att visa mig när han ordnar att jag får komma till den gigantiska matbanken vid Alcantara i utkanten av Lissabon. Vid matbanken är det full fart. Truckar kör fram och tillbaka. Det är svårt att inte vara i vägen. Truckarna hämtar mat från de fullastade bilarna som kommer i strid ström från de olika varuhusen i Lissabon. Truckarna kör fram maten och lyfter upp den till ingången av sorteringslokalen. En lokal som dånar av musik och där runt hundra människor jobbar snabbt och ivrigt med att sorterar maten. Det är trångt och det är glädjefyllt.
Jag står mitt i detta till synes kaos och känner hur tårarna börjar komma i mina ögon. Jag har aldrig sett människor jobba med sådan frenesi i solidaritetens namn. Aldrig sett så många människor fullständigt hängivna i praktisk solidaritet. Detta är en syn jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Banco Alimentar contra a fome anordnar två insamlingskampanjer per år. En är i början på juni och en är i november/december. Insamlingarna är som en tre-stegs raket. Först delar volontärerna ut plastkassar som skall fyllas med mat under en helg. Därefter, en vecka framöver, kan de som handlar mat köpa biljetter av volontärerna. Människorna väljer själva vad det är för biljett de vill köpa. Kanske blir det en mjölkbiljett eller en sardinbiljett. Därefter uppmanas folk att via internet bidra med pengar. De väljer själva vad de vill bidra med: Mjölk, mjöl, olja och så vidare.
− Det budskap vi går ut med är att du är ansvarig att hjälpa! Köp vad du kan… En liter mjölk eller en sardinburk. Men köp något. Det är ditt ansvar att hjälpa, berättar Ana Vara som jobbar vid matbanken.
−Den officiella sloganen vi har är Giving and Sharing, Ge och dela.
Ungefär 12 procent av matbankens varor får man in via dessa kampanjer. Resterande kommer från bland annat butiker som skänker mat i skadade förpackningar och mat vars sista försäljningsdatum närmar sig eller har överskridit det.
− Vi jobbar också mot matslöseriet. Mat skall inte slängas utan ges till de som behöver.
Förra året distribuerades vi 28323 ton mat till de fattiga i Portugal. Per dag blir det 113 ton mat! berättar Ana.
Cheferna på matbanken är volontärer. Inunder dem finns några personer som är anställda. Ana är anställd och utbildad socionom och ansvarar för att ta emot samtal från behövande.
− Vi delar inte ut maten från matbanken till de behövande utan vi distribuerar ut maten till olika välgörenhetsorganisationer. Jag hjälper att slussa dem som ringer hit att komma till rätt välgörenhetsorganisation för att få hjälp.
De 20 matbankerna i Portugal stöttar sammanlagt 2 221 välgörenhetsorganisationer.
− Men välgörenhetsorganisationerna delar inte bara ut mat, fortsätter Ana. De försöker också ta reda på vad problemet är i familjerna och försöker hitta sätt att förbättra familjernas situation.
Därutöver driver välgörenhetsorganisationerna även dagis och äldreboende. De har också boende för handikappade och hemlösa.
− Familjerna som behöver hjälp ökar hela tiden men vi har tyvärr nått gränsen av vad vi kan hjälpa med. Det går inte mer. För några år sedan var vårt mål att bryta cirkeln av hjälpsökande så att de skulle kunna klara sig själva. Idag är vårt mål att hjälpa de 50-60 åringar som förlorar sina jobb för de kommer inte att få något nytt jobb. De är ute ur arbetsmarknaden och vi måste hjälpa dem resten av livet. Så ser det ut.
Ana berättar att de behövande kan delas upp i tre grupper:
* Den äldre damen/mannen som bara har 200 euro att leva på i månaden.
* Den lågutbildade familjen som inte har jobb och inga pengar eller bidrag.
* Familjer där båda har blivit arbetslösa, eller en blivit arbetslös och pengarna inte räcker till att betala räkningar och mat.
Plötsligt blir det ett fasligt liv i sorteringslokalen när högtalarna vrålar ut Gangnam Style. Alla slutar sortera och börjar klappa i händerna och hoppa runt. De ler och de skrattar. Roligast har och är den unge blonde pojken (kan han vara 12 år?) som ”stylar loss” fullständigt. Han drar ner många applåder.
− Det är en riktig fest, säger Ana Vara och hennes ögon strålar.
Det finns flera barn i sorteringslokalen som hjälper till med sorteringen, men det finns ytterligare en sorteringslokal, modell mini. Det är barnens sorteringslokal. Där finns sorteringsbord anpassade barnens storlek och där är tempot anpassat för barnen.
− För oss är det väldigt viktigt att utbilda barnen i solidaritet. Det är de som ska ta över efter oss. Solidariteten får inte sluta med oss, säger Ana.
Joāo och jag sätter oss på lastkajen och blickar ut över havet av människor. Det är många unga scouter ute på gården. De hjälper till att lasta av insamlad mat ur bilarna. Jobbet med matbankens kampanjer är något som ingår när man är scout i Portugal.
− Vi har inget av detta i Sverige, säger jag. Varken någon matbank eller solidaritet. Hur ska vi klara oss när den ekonomiska krisen slår fullt ut mot Sverige?
Joāo är tyst en stund och så säger han.
− Om vi portugiser hör att någon är i nöd så strömmar folk till för att hjälpa. Utan vår solidaritet hade Portugal varit dömt, konstaterar han.
Vackert
Medan João och jag jämför våra länder sätter sig Sofia Gueifão bredvid oss och tänder en cigarett. Hon är högröd i ansiktet och ordentligt svettig. Hon behöver en paus.
Idag är Sofia volontär vid matbanken men jobbar annars i välgörenhetsorganisationen Entrajuda. Även Entrajuda är en ”bank” för de fattiga. Här kan de få kläder, möbler, hygienartiklar… ja, allt utom mat. Entrajuda drivs av 15 anställda och 100 volontärer. Sofia är lycklig. Hon lämnade London och det välbetalda chefsjobbet efter fem år för att jobba i Entrajuda hemma i Portugal. Ett jobb som ger hennes liv en mening.
− Titta här idag. Här jobbar fattiga och rika, sida vid sida i solidaritetens namn. Visst är det vackert, säger hon.
− Mycket vackert, nickar jag.
− Vi har också sådana som ständigt jobbar som volontärer här vid matbanken. De är mestadels pensionärer och arbetslösa, berättar hon. De kommer hit dag efter dag och kämpar.
För det dagliga solidaritetsarbetet får de mat när de jobbar (donerat av olika affärer) och även en bussbiljett för att komma till matbanken.
− Det är som jag sa, säger João, portugiserna hjälper till när någon är i nöd.
− Svälter någon i Portugal, undrar jag och snörvlar till.
− Nej, ingen svälter. Men många är hungriga, säger João.
Sofia håller inte riktigt med.
− Det är många som är på gränsen till svält. Det är mycket svåra tider i Portugal.
De rika rikare
Det är nu två år sedan som Portugal var tvungen att begära nödlån. Och som vanligt har kravet varit från långivarna att låntagaren måste skära ner kraftigt i statsbudgeten. Alltså: Låt befolkningen betala med blod, svett och tårar. I Portugal har lönerna sänkts. Pensionerna har sänkts. De sociala bidragen har minskat och skatterna har höjts. Landet har därmed fallit i en recession där Portugals ekonomi krymper. Inget ökar längre, mer än fattigdomen. I juni 2013 ligger ungdomsarbetslösheten på 42 procent och den generella arbetslösheten på 18 procent. Samma dag som jag är vid matbanken är det stora protester i Lissabon. Folk har fått nog. Jag visste inte vad ekonomisk kris innebar i realiteten tidigare. Nu vet jag det. Ekonomisk kris stavas HUNGER.
Samtidigt innebär den ekonomiska krisen en gigantisk överföring av medel från flertalet till fåtalet. Ett fåtal blir riktigt rika. Det berättar Rui ”min” taxichaufför för mig. Rui är en man på 47 år som livnär sig på junkfood. Det bästa han vet är hamburgare, chips och choklad. Och varje dag släcker han törsten med två liter Coca Cola. Som vanligt är han stressad och upprepar gång på gång ”I tell you. It is complicated”. 2013 är hans sista år i Portugal. Han orkar inte längre jobba för ingenting. Dag ut och dag in. Hans arbetspass börjar åtta på morgonen och slutar tolv på kvällen. Han överlever. Det är allt.
− Jag betalar 15 procent i skatt och får ingenting, I tell you! Ska jag till sjukhuset så betalar jag. Ska jag sätta barnen i skola så betalar jag. Det är bra att vara turist i Portugal men att leva här går inte. Detta är mitt sista år i Portugal för det här är inget liv, säger han och händerna skakar.
− I tell you, de rika har blivit rikare. Medelklassen har blivit fattiga och de fattiga har blivit hungriga.
Efter lång och trogen tjänst sparkades han för tio år sedan från flottan där han jobbat som dykare. Sedan dess har han varit taxichaufför. Nu orkar han inte längre.
− Det är många människor som lämnar Portugal. De som kom från våra gamla kolonier som Angola och Moçambique har flyttat tillbaka. Tidigare bodde folk ute på landet här i Portugal, men nu är det tomt. Det har blivit en öken. Jag kommer också flytta härifrån. Detta är mitt sista år i Portugal, I tell you! It is complicated here!
Rui vill ta sina två tonårsbarn och flytta från Portugal för han vill ge sina barn någon form av framtid. Men frågan är om han kommer hamna i klorna på någon arbetsgivare som kommer suga märgen ur honom, eller om han kommer få det bättre.
Den portugisiska befolkningen lider. Men hittills har de överlevt för när ekonomisk kris stavas hunger så stavas lösningen solidaritet. Här finns många människor som valt att stödja och bära sina medmänniskor från den absoluta avgrunden.
Hemma
När jag kommer hem till Sverige hör jag några barn råka i luven på varandra
− Du är fattig. Du har ingenting, säger ett av barnen.
− Nä, det är du som är fattig, säger det andra.
Anna-Lena Norberg
Alla kan ge något! Gå in på http://www.bancoalimentar.pt och ge pengar till en liter mjölk – eller något annat!