Jag skrev om denna pågående rättegång häromdagen. Idag ska jag berätta mer i detalj hur Andreassons har försökt manipulera det svenska skattesystemet och hur Skatteverket har agerat för att stoppa det. Det här är viktigt inte bara för transportbranschen. Samma sorts fusk förekommer inom slakteribranschen, skogsnäringen och i byggsvängen.
“Egenföretagare”
Hur resonerar en arbetsgivare i sådana här fall? När man uppenbart är ute efter att smita från svensk skatt och komma undan med att betala mycket mindre i lön än vad kollektivavtalet säger? I fallet med Andreassons kan vi se exakt hur det har gått till, eftersom det har tröskats genom Skatteverket och domstolen. Därför är alla papper offentliga. Så här har man gjort: ägarna till Andreassons skapade ett fristående bemanningsföretag, Zimit transportförmedling AB, detta företag levererade arbetskraft till åkeriet. På så sätt slapp åkeriet ha egna anställda chaufförer och slapp krånglet med att dra skatter och arbetsgivaravgifter. Trodde man. Men inte heller Zimit hade egna anställda. Det företaget hyrde i sin tur in ”egenföretagare”. Då skulle man uppnå den fiffiga effekten att de anlitade chaufförerna fick betala skatter och avgifter själva, hemma i Polen. Och eftersom facket bara företräder medlemmar, inte ”egenföretagare”, kan en rå marknadsprincip råda vid lönesätningen. Det blir ungefär samma budgivning som när föräldralösa fattigbarn auktionerades ut i socknarna förr i tiden. Den som begär minst ersättning får jobbet.
Halva kostnaden
Eftersom Skatteverket inte har godkänt upplägget finns det utredningar på de enskilda chaufförerna också. Där kan man läsa sig till att de polska ”egenföretagarna” har kostat arbetsgivaren ungefär hälften av vad chaufförer med svenska kollektivavtal, skatter och arbetsgivaravgifter skulle ha kostat. Det handlar om drygt 200.000 kronor om året per chaufför. Pengar som undanhålls staten och det socialavälfärdssystemet. Andreassons hade 260 chaufförer anlitade under 2012, som är det år det handlar om i rätten nu. Ni fattar, det blir snabbt mycket pengar. Skulle Andreassons ha betalat in svenska skatter och avgifter för alla 260 chaufförer hade det handlat om cirka 50 miljoner kronor om året. Helt plötsligt, med detta upplägg, skulle man slippa de kostnaderna. Andreassons advokat försöker dra målet till EU istället för svenska domstolar. Men jag tror att Skatteverket vinner. Det verkar i alla fall ha ordentligt på fötterna i det här fallet.
Sex månader
Det är några grundläggande regler som Skatteverket stöder sig på. En av dem slår personligen mot var och en av chaufförerna (och egentligen alla utländska gästarbetare). Det är att de ska betala skatt i Sverige om de jobbar i Sverige mer än sex månader i rad. Betalar inte arbetsgivaren, ja då får jobbaren betala själv. Oavsett om man anser sig vara skattskyldig i Polen eller något annat land. Det här ser vi i fall efter fall nu. Hur de åker dit på det. De tror kanske att det är nettolöner de får. Men egentligen är det bruttolöner.
Max två månader
En annan regel slår både mot arbetsgivaren och ”egenföretagaren”. Det är att man kan inte anlita ”egenföretagare” som ersätter vanliga anställda. Man kan göra det tillfälligt. Men max två månader, enligt Skatteverket. För att räknas som egenföretagare i Skatteverkets ögon ska man jobba självständigt, men ska ha flera uppdragsgivare och man ska helst ha egna verktyg och maskiner. Det går inte som Andreassons har försökt, anlita “egenföretagare” till att köra de maskiner åkeriet äger och som bara kör för en uppdragsgivare och utan chans att påverka sitt yrkesliv. Det ska man ha riktiga anställda till. Och man kan alltså inte ersätta anställda med egenföretagare, annat än för högst tillfälliga arbetstoppar eller kortvariga sjukdomsfall.
Så de sitter i saxen. Man kan säga att Andreassons försökte göra svarta chaufförer vita. Men Skatteverket går inte på det tricket. De är inte vita egenföretagare. Det är svart arbetskraft det handlar om.
60 miljarder
Men varför är detta ett så viktigt mål? Varför håller jag på att tjata om det? Jo, för att Andreassons 260 chaufförer är inte de enda. Det finns ett stort mörkertal. I slakterier, i skogen, på vägarna, på byggen och så vidare, jobbar det massor av gästarbetare i liknande upplägg. Hur många vet ingen helt säkert. Men när folk som är insatta i problemet ska göra en uppskattning hamnar man på cirka 300.000. 300.000 arbetare som arbetsgivare struntar i att betala in skatt och avgifter för. Nu tjänar dessa arbetare i regel dåligt. Det är liksom det som är poängen. Men tänk er 300.000 arbetare som tjänar normal lön. Då handlar det om cirka 60 miljarder kronor om året som inte kommer in i skatter och avgifter.
60 miljarder.
Sug på den!
28 mars 2015
Thomas Lundh – journalist och författare