Det skandalomsusade bemanningsföretaget Atlanco Rimec läggs ner. Men återuppstår med ett annat namn. Girigheten fortsätter. Läs den holländske undersökande journalisten Rob Cox text om den europeiska “slavhandeln” med arbetskraft.
Maastricht är en liten landsortsstad i södra delen av Nederländerna med drygt 120.000 invånare. Det är en gammal stad med anor från romartiden som fortfarande har många medeltida särdrag som överlevde de förödande effekterna av andra världskriget.
Medan holländarna älskar Maastricht som den mest ”franska” staden i landet, Europa känner Maastricht som den plats där de europeiska ledarna undertecknade det europeiska fördraget 1992 som gjorde vägen öppen för eurovalutan, fritt resande och gränslösa handeln mellan EU-länderna. Det är denna gränslösa europeiska marknaden som drabbar staden Maastricht i oktober 2013.
Under de första åren på nittiotalet såg alla fördelarna med en öppen europeisk marknad. Men när den globala ekonomiska krisen fördjupades och företagen hade använt sina reserver, fick de ta till drastiska åtgärder för att förhindra konkurser. Det fanns inget utrymme längre för socialt entreprenörskap och moralen sänktes bara för att låta företagen överleva. Kostnader måste skäras. Och de skars, hårt.
Först visade det sig i jordbruket och i transportsektorn, men ganska snart efter drabbades andra sektorer. Jobb inom köttsektorn, konstruktion eller andra lägre kvalificerade sektorer fylldes med arbetare från andra europeiska länder. Deras stora fördel var inte att de var bättre, därför det var de inte. Men de var billigare.
Några år tidigare, strax före slutet av århundradet, såg flera europeiska entreprenörer som irländaren Michael O’Shea, grundare till Atlanco Rimec, stora möjligheter i de öppna gränserna. De upptäckte alla brister i EU-lagstiftningen som Bryssel skapat i all hast för att uppnå en gränslös ekonomisk enhet. De startade företag som drog fördel av den oändliga mängden av billig arbetskraft i de nya EU-länderna.
Det var den tid då bemanningsföretag som Atlanco Rimec uppstod och långsamt infekterade arbetsmarknaden i de ledande europeiska ekonomierna.
Denna infektion växte varje år. De första företagen som använde billig arbetskraft fick alla kontrakt eftersom de gjorde jobbet till ett lägre pris. Detta tvingade andra företag att göra detsamma, eller stå inför konkurs. Det är så kapplöpning mot botten började.
En av de sektorer som drabbades hårdast av detta är byggsektorn. De flesta nordeuropeiska länder har översvämmats av utländska europeiska byggnadsarbetare. Lokala leverantörer går under eftersom de inte kan konkurrera med underleverantörer som Atlanco Rimec som erbjuder arbetskraft till halva priset mot lokala entreprenörer.
Tillbaka till Maastricht. När den ekonomiska krisen fördjupades, liksom i många andra europeiska länder, beslutade den nederländska regeringen att investera i infrastruktur i ett försök att hålla byggbranschen flytande. Ambitiösa planer som normalt tog år att utveckla, speedades plötslig upp. Maastricht hade pratat i flera år om att bygga en tunnel, som ersätter motorvägen A2 som går genom staden. Och plötsligt fanns pengarna där. Arbetet påbörjades under 2012 och tunneln ska öppnas 2016.
En av de viktigaste aspekterna av projektet var den sociala avkastningen: tunneln skulle skapa arbetstillfällen för lokalbefolkningen.
Men byggkonsortiet Avenue 2, ett joint venture mellan holländska företaget Strukton och Ballast Nedam, använde istället Atlanco Rimec för att bemanna tunnelbygget. I själva verket hade de använt Atlanco i åratal. Atlanco tog folk från Portugal och Polen för att göra byggarbetet.
För att ha låg personalkostnad, var Atlanco tvungen att leta upp nya kryphål i lagstiftningen och använda olika knep – som har avslöjats genom åren. Atlanco Rimec beslutade att kräva arbetarna på 968 euro per månad för något som företaget kallar ”service” och boende. Det var halva deras ursprungliga lön. För att upprätthålla en god inkomst fick arbetarna jobba upp 60 timmar i veckan. Detta var ett klart brott mot kollektivavtalen i landet.
5 oktober avslöjades allt av i lokaltidningen Dagblad de Limburger i artikeln A2:s slavar. Den första reaktionen från företagen var förnekande. Och lokala och nationella myndigheter som hade beställt tunneln, vände bort sina huvuden. I slutändan var det fackföreningar, media och allmänhetens upprördhet som ärendet på den politiska dagordningen.
Efter fallet med A2-tunneln i Maastricht rapporterades flera liknande fall i hela landet. Företag som den Rugovac en Ik & Werk avslöjades. Holländska vice premiärminister Lodewijk Asscher påskyndade lagstiftningen och kom upp med idén om huvudentreprenörsansvar. Han bekostade utredningar för tiotals miljoner euro, för att hitta ett sätt att avslöja flaska konstruktioner som den i Maastricht.
Två av de viktigaste chefer i Avenue 2 har plockats in för polisförhör. De portugisiska arbetarna fick hälften av de avdragna pengarna tillbaka.
Epilog
Tillsammans med liknande fall i Tyskland, Danmark, Norge, Frankrike och Sverige denna seger kan se ut som slutet av berättelsen. Men det är den inte. Affärsmän som Atlancos Michael O’Shea är alltid steget före lagstiftningen. Kraften i media har smutsat ner företagets namn så han har just beslutat att avskaffa det som en gång var “Europas ledande bemanningsföretag”. Bolagets hemsida är inte längre tillgänglig. Företagsnamnet blir långsamt ”av-googlat”. Bakom kulisserna har ett nytt företag startats: Oradeo, “ett av Europas ledande bemanningsföretag” står det på hemsidan. Girigheten slutar aldrig.
I Maastricht har de flesta anklagelserna sopas under mattan. Myndigheterna vill inte ha någon fläck på tunneln eftersom det är det första infrastrukturella arbetet som är uppkallat efter den nya kungen: Kung Willem Alexander Tunneln.
Holländska vice premiärminister Asscher kämpar mot “Bryssel”. Eftersom även moralen i makten i Europas centrum är påverkad av girighet.
När de ledande ekonomierna i Europa vill kämpa mot import av nya slavar vill de nyare medlemsstaterna ha det som det är. Helt enkelt därför det ger intäkter till deras ekonomier.
Om de europeiska staterna inte kan lösa denna fråga tillsammans, kommer det att destabilisera Europas ekonomi och solidaritet. Och utan stabilitet och solidaritet kommer EU att upplösas, vilket påverkar alla som bor i den.
Översättning från engelska av Stoppafuskets redaktion
Rob Cox
Grävande journalist vid Dagblad de Limburger