Dags att vässa vapnen, facket!

Jag publicerar en artikel idag om ett danskt åkeri med ett svenskt dotterbolag som har slovakiska anställda som jobbar i Sverige. Och det är väl bra.
Eller rättare sagt, det hade varit bra om detta åkeri betalade svenska löner och svenska skatter för de gästarbetare man anlitar för verksamheten i Sverige. Det gör man inte. Men det borde man. Vi känner ju igen det här sättet att jobba nu. Svensk arbetsmarknad torpederas ständigt av aktörer som inte vill hålla sig till reglerna. Det sätter konkurrensen ur spel på en rad marknader i Sverige. En prispressning som blir orimlig om man vill hålla sig till svenska löner och svenska skatter.
En viktig kund för detta åkeri, Leif Sörensen tanktransport, är det stora svenska börsföretaget AAK. Och det är ju en möjlighet. Här går det faktiskt att påverka. För vilka äger AAK? Jo, den näst största ägaren i det bolaget är AMF. Det vill säga de svenska arbetarnas pensionsbolag.
AMF förvaltar LO-medlemmarnas pensionspengar. Det är klart att AMF har intresse av att investera i företag som ger en bra utveckling.
Men det har nästan ännu större intresse av att investera i företag som har koll på att man anlitar företag med schyssta villkor.

För man kan inte vilja uppmuntra ett system som sätter svensk arbetsmarknad ur spel. Då blir det allt färre svenska arbetstagare som betalar in premier till AMF och på sikt hotas även AMF:s egen existens.
Och AMF har en moralisk agenda. Man tar det faktiskt på allvar och vill använda sin ägarmakt till att påverka arbetares villkor. När jag pratade med Annelie Götbring på AMF frågade jag hur man jobbar med det. För de äger ju så väldigt mycket aktier i många bolag. Hur håller de koll?
– Media är viktigt för oss, till exempel, säger Annelie och berättar hur man agerade mot ett företag i Turkiet som inte ville teckna avtal med facket. Företaget ändrade sig inte efter påtryckningar från AMF heller, det slutade med att AMF sålde sina aktier i det bolaget.
Det kanske inte spelar jättstor roll om den aktiepost man äger är liten. Men i AAK äger AMF tio procent. Det är jättemycket. Skulle man sälja av alla 4,8 miljoner aktier på ett bräde skulle AAK:s aktie sjunka som en sten. Väldigt många aktieägare skulle bli väldigt mycket fattigare på väldigt kort tid i så fall.
Så jag har gott hopp om att AAK faktiskt tar tag i situationen och rensar bland de underleverantörer som inte lever upp till normal svensk standard när det gäller arbetsvillkor.
Men jag vet inte om viljan finns självmant i AAK:s organisation. Hur det skulle gå om inte ägarna ställde krav. Jag har inte lyckats få tag i någon ansvarig i AAK på telefon. Men jag fick ett mejl (skrivet på engelska!) från marknadschefen. Det är strikt och hållet, men säger i alla fall att man säger i alla fall att man kommer att avsluta kontrakten med de underleverantörer som inte lever upp till företagets policy om arbetsrätt.
Det avslöjar samtidigt, tycker jag, att man inte har riktig koll på underleverantörerna.
Men en representant fick jag faktiskt tag i. Leif Håkansson som sitter som personalrepresentant i AAK:s bolagsstyrelse. Han sitter visserligen på mandat för IF Metall och mina frågor rör transportområdet. Men ändå. Han är fackets representant i bolagsstyrelsen. Han borde väl kunna presentera en åsikt om kollektivavtal ska gälla bland underleverantörerna eller inte. Men det gjorde han inte. Han ville inte säga någonting om AAK:s policy i dessa frågor, utan hänvisade till styrelsens ordförande. En person jag inte lyckats få tag i.
Det är ett svaghetstecken, tycker jag. Att en så rik organisation som AAK faktiskt är, inte ens orkar svara i telefon eller ringa upp. De borde skicka fram någon person av kött och blod som kan visa lite engagemang.
För vad vi behöver nu är representanter som står upp för lag och rätt. Vi behöver svenska bolag med moral. Vi behöver ägare med patos. Och vi behöver framför allt folk i fackföreningarna som är beredda att kämpa.
Jag menar, det är sista striden här nu. Svensk arbetsmarknadsmodell är satt under beskjutning. Vi behöver fackrepresentanter som kan säga sin mening. Vi behöver folk som vågar ställa sig på barrikaderna. Det är dags att vässa vapnen.

29 april 2015
Thomas Lundh
journalist och författare