Det var 2010 som Andreassons åkeri i Veddige började med sitt smarta skatteupplägg. Istället för att ha anställda chaufförer börjde man hyra in chaufförer från Polen.
Chaufförerna skulle starta egna firmor i Polen och sedan hyra ut sig själva till åkeriet.
Anledningen är uppenbar. Kostnaderna blir lägre. I Polen har man specialrabatt på sociala avgifter för nystartade enskilda firmor. I efterhand har det kommit fram också att en del av chaufförerna inte har betalt inkomstskatt, varken i Polen eller Sverige.
Simsalabim alltså, så kunde företaget både trolla bort avgifter och pressa lönekostnaderna. Trodde man. 2013 kom Skatteverket dem på spåren. Det smarta upplägget stred mot skattereglerna.
Tanken med EU är ju att det ska vara fri rörlighet över nationsgränserna. Men denna frihet innebär inte att det ska vara skattefrihet så fort man rör sig över en gräns. EU:s grundregel på detta område är kristallklar: skatter och sociala avgifter ska betalas i det land man är verksam. Där man gör jobbet alltså.
Sedan finns det vissa undantag från denna regel. Det är ett sådant undantag som Andreassons försöka spela på. Enligt EU:s regler kan man jobba i ett annat land och betala sociala avgifter i hemlandet, om man är där tillfälligt. Det kallas att man är utsänd.
Andreassons vill alltså få det till att deras chaufförer är egna företagare från Polen som sänt ut sig själva till Sverige och där hyrt ut sin egen arbetskraft till Andreassons åkeri.
Skatteverket gick inte på den finten. Det godkände inte chaufförerna som egenföretagare. Enligt reglerna krävs det vissa mått av självständighet om man ska betraktas som egen företagare. Man ska helst äga sina egna arbetsredskap och ha fler än bara en uppdragsgivare.
Andreassons försöker få det till att detta är ett fall som bör avgöras i Europadomstolen. Men det tycker inte Skatteverket. Och de får medhåll av två svenska domstolar. Först Förvaltningsrätten och nu Kammarrätten har sagt nej till att hämta in synpunkter från Europadomstolen.
Så det är nog rökt för Andreassons. Totalt handlar det om obetalda sociala avgifter på omkring 24 miljoner kronor.
Men frågan är om staten kan driva in alla miljonerna. 2012 verkar ägarna till Andreassons ha insett att det innebär en risk för bolaget att hantera alla dessa transaktioner med de polska ”egenföretagarna”. Det handlade om 260 chaufförer som var anlitade på detta sätt.
Så man flyttade ut de mest riskfyllda transaktionerna till ett annat bolag, Zimit transportförmedling AB. Zimit började anlita ”egenföretagarna” istället, och sedan hyrde Zimit ut arbetskraften i sin tur till Andreassons åkeri. Men det är samma ägare till båda bolagen.
Därför handlar det nu om två domslut. Ett mot Andreassons åkeri och ett mot Zimit transportförmedling.
Skatteverkets krav på Andreassons är drygt nio miljoner och på Zimit drygt 14 miljoner. Men när kraven riktades mot Zimit sattes det bolaget i konkurs. Det är Kronofogden som driver in de pengarna. Med ränta har de 14 miljonerna nu vuxit till 19 miljoner kronor. Men i konkursen fanns bara 3,5 miljoner kronor över. De kommer antagligen att betalas in till staten nu när domen i kammarrätten fallit.
Det resterar alltså 15,5 miljoner av det som Kronofogden har att driva in. Om det är stopp där eller om det finns något sätt att kräva de pengarna av ägarna i stället, det vet inte jag. Det får framtiden utvisa. Något säger mig att historien om Andreassons åkeri i Veddige inte är över än.
5 juni 2015
Thomas Lundh
Journalist och författare
thomas@stoppafusket.nu