En avslöjande bok om gästarbetarsystemet. Det är vad vi vill beskriva reportageboken Mina grymma vapen som. Den innehåller både grävande journalistik och reportage från gästarbetares vardag och intervjuer med några av dem som kämpar emot systemet.
Här får du läsa det inledande kapitlet, som ger en djupare förklaring till vad det handlar om:
—————————
Tänk dig att du jobbar som lastbilschaufför. Du tillbringar dina dagar ute på vägarna. Hämtar trailer i hamnen i Göteborg och ut på E6:an upp mot Norge. Eller tvärs över landet till en destination i Märsta. Eller få en körning till Borås och bli sittande där ett dygn i väntan på nästa order. Du sover i din lastbilshytt sju nätter i veckan. Du lagar din mat på ett litet gasolkök i hytten. Alla måltider: frukost, lunch, middag. Att äta på restaurang kan du glömma. Det är för dyrt. Gå på bio? Nej, nej, nej. Det går inte. Smita in på ett rastställe och ta en varm dusch någon gång i veckan? Nej, nej, inte det heller. Det kostar 50 spänn att duscha på ett sådant ställe. Det är för dyrt.
Varje månad kvitterar du ut en lön på 6 500 kronor som du skickar oavkortat hem till familjen. Själv överlever du på ditt traktamente på 140 kronor om dagen. Inte mer, inte mindre. 140 spänn om dagen till mat och alla personliga utgifter. När man lever på den budgeten i Sverige är allting dyrt. Dina arbetsdagar blir långa. Tio timmar, tolv timmar, femton timmar. När som helst kan det blinka till i navigationsdatorn som står monterad på instrumentpanelen i bilen och en ny arbetsorder skickar iväg dig ut på vägen. Du måste hålla dig till det och vara tillgänglig.
Ditt liv är i hytten och du räknar dagarna tills nästa gång du får träffa din familj. Din fru och dina två små döttrar. Det kommer att dröja, du vet det. För du har precis påbörjat ett nytt arbetspass. Det är ett år långt.
Sverige har förändrats. Medan vi satt och fingrade på våra nya mobiler och drömde om nästa resa till Thailand har det skapats ett nytt proletariat i landet. Med arbetsvillkor som är direktimporterade från 1800-talet. Varje gång jag gjort ett reportage om en gästarbetare i Sverige har jag tänkt att; nu är botten nådd, nu går det inte att pressa kostnaden för arbete i Sverige längre ner. Men varje gång har jag fått fel. Priserna har kunnat pressas. Genom att man har importerat arbetare allt längre ifrån. Det började med chaufförer från Polen. Sedan från Baltikum, sedan från Bulgarien. Och när arbetarna från de fattigare länderna i EU blev för dyra började man anlita arbetare från länder utanför EU; Makedonien, Ukraina, Vitryssland. Och när de blev för dyra började man se sig om i resten av världen. Så kommer det sig att vi har börjat importera arbetare från Filippinerna. Det är en filippinsk chaufförs arbetsvillkor som jag beskriver i inledningen. För honom gäller inte svensk arbetsrätt. För honom gäller inte övertidsersättning, kollektivavtal och sjukförmåner. Juridiskt sett gör det egentligen det. Men han lever i en bubbla. Han bor och lever och äter och sover och arbetar i Sverige. Men han tillåts inte tillhöra Sverige. Han är underst i den där pyramiden som spreds på planscher och broschyrer på 1800-talet, som beskrev dåtidens klassystem. Överst fanns överklassen, som satt och frossade på gåslever och champagne vid dignande bord. Direkt under fanns den strävsamma medelklassen i snygga gångkläder och bläckfläckar på manschetterna. Underst fanns arbetarna, med sina svällande muskler, som höll upp hela pyramiden på sina starka armar.
Nu är det nytt folk som står underst och håller upp pyramiden. Nu är det importerade arbetare från Makedonien och Filippinerna som står där, medan vi infödda svenskar sitter vid de dukade borden och smörjer kråset. Så kan man se det. Man kan också se det som att det ligger 400 000 utslagna, arbetslösa svenskar på en soptipp bredvid den där pyramiden. Oanvändbara för att de har blivit för dyra i en internationell jämförelse.
Jag vet inte. Det är förvirrande. När jag växte upp på 60-talet var känslan att vi hörde till samma system allihop. Vi gick i samma skola, omfattades av samma lagar, började lönetrappan på ungefär samma nivå. Men nu är det olika skikt.
När jag sätter mig på träbänken vid ett gatukök idag, och äter min korv med mos och dricker min Ramlösa, kommer det en kille med ursprung i Rumänien och frågar om han får tomburken innan jag ens har druckit upp. När jag ligger över på ett svenskt hotell kan jag möta städerskor i korridoren som ilar förbi som skuggor och chansen är stor att just hon som städar mitt rum efter mig är en papperslös flykting, som lever i Sverige i en konstig utanförvärld där ingen arbetarrätt råder, ingen medborgarrätt.
Medan vi fingrade på våra nya mobiler byggdes en ny arbetarklass upp i Sverige. En befolkningsgrupp som tjänar en tredjedel, en fjärdedel, en femtedel, en sjundedel av vad lägsta lönen i ett svenskt kollektivavtal säger. Vi håller på att bygga ett Sverige som är beroende av billig arbetskraft. Hur länge kommer det att dröja innan den prispressen sprider sig till oss andra? Ska vi också snart tvingas jobba tolv, tretton, femton timmar om dagen utan övertidsersättning för att få ihop till de mest basala utgifterna?
Jag vet inte. Det är som att leva i två parallella världar. Ett Sverige som ligger i Sverige och ett ickesverige i samma land.
Jag är på väg. Jag sitter i bilen. Lyssnar på en låt på Spotify. Det är Bob Dylan som sjunger och han sjunger en låt som handlar om det jag skriver om nu. Det är tio år sedan Dylan gav ut Workingmans blues #2. Det är från den låten titeln till det här kapitlet är hämtad. ”The buying power of the proletarians gone down, money’s getting shallow and weak”, sjunger han. Det är en dystopisk sång. Den handlar om uppgivenhet. Dylan skrev vad han såg omkring sig i sitt Amerika för tio år sedan. Nu händer samma sak här. Systemskiftet kör över oss som en naturkatastrof och allt vi kan göra är att anpassa oss. ”Meet me at the bottom”, sjunger Dylan och berättar att ”my cruel weapon has been put on the shelf”. Mina grymma vapen. Har jag några sådana? Har jag haft några? Var är de i så fall nu?
Boken finns att köpa i handeln, till exempel här: http://www.bokus.com/bok/9789163915796/mina-grymma-vapen/
Bra. Tack för att orkar
Jag blir så ledsen, men detta måste spridas. Tack för ditt/ert jobb!
Vilken timing med Bod Dylan!
jag har också tröttnat på detta lönedumpningen som finns i Sverige och självklart är det för att vi andra ska hålla igen våra lönekrav för vi blir utkonkurrerade av lönen för vi kan aldrig konkurrera med dom låga lönerna. Jag jobbar inom bygg så jag bjöd in två från riskdagen till vårat jobba och dom två kom och vi fick chansen att få en pratstund med dom två och vi har väl ett parti nu som försöker göra något åt detta och det är socialdemokraterna men tyvärr så har dom inte 50 % i riskdagen. Tack för att du lyfter fram detta
Ja vi måste läsa, diskutera och reagera på detta!