Makedonier med bulgariska rötter kan köpa bulgariska pass till en ganska så billig penning och därmed bli EU-medborgare och jobba inom EU. De jobbar för skitlön men passet är ändå en biljett ut ur helvetet.
Stanken av avgaser är det som slår emot lungorna i huvudstaden Skopje och det gör ont att andas. Byggnaderna är gråa och nerslitna. Vägarna är nerslitna och trasiga.
Taxichauffören vi möter berättar om att Mercedes har fabrik i Makedonien. Lönen för arbetarna är 150 euro per månad. Han berättar om politisk korruption och alla dessa ”förbaskade statyer den här staden har” istället för att pengarna läggs på befolkningen.
Välgörenhetsarbetaren berättar om hur flyktingar från Syrien och Afghanistan dog på vägarna i landet under flyktingvågen 2015.
I staden Bitola, nära den grekiska gränsen, får vi ännu svårare att andas. Enligt air quality index så innebär luften ”Varning för akuta hälsotillstånd. Hela befolkningen kommer troligen att påverkas” och luften är på gränsen till: ”Hälsovarning – alla kan komma att uppleva allvarliga hälsoeffekter.”
Den giftiga luften kryper in i hotellet och i receptionen hostar personalen gång på gång. Min väninna Elisabeth och jag diskuterar om vi överhuvudtaget ska ta bussen dagen efter. Kommer vi klara av att stå ute och vänta in bussen, eller ska vi istället kasta oss in i en taxi och be honom köra oss så fort som möjligt ut ur Bitola.
Det är kolkraftverket Rek som lägger sin dimmiga rök över staden. Elisabeth som jobbar med rening av rökgaser från bland annat kolkraftverk förstår inte varför inget görs. På hotellrummet ligger glittriga broschyrer om den fantastiska naturen kring Bitola.
Åter i Skopje bor vi på ett femstjärnigt hotell som kostar 300 kronor för en natt. Hotellet är verkligen femstjärnigt. I restaurangen serveras fantastisk mat för en spottstyver. Lyxigt. Men när man tittar ut genom fönstret så ser man fattigdomen. Det känns nästan som utsikten från det hotell jag bodde på i Phnom Pehn, Kambodjas huvudstad.
Hur lyxigt ett hotell än är, eller hur god maten än är, så finns det ingen möjlighet att njuta. Inte när man vet att de andra där ute kämpar för sin överlevnad.
Jag har växt upp i Gnosjö. Har Gnosjöandan i blodet. Det här har gått vidare till mina söner som driver egna företag. Det är svårt att beskriva lusten att skapa och lusten att alltid gå in i nya projekt och utvecklas. Det är liksom det man är och livet vore trist, tråkigt och rent förfärligt utan det.Men företagsamheten är inte till för att bara vara till gagn för några få utan för hela kollektivet. Och då menar jag globalt.
Företagsamhet kan aldrig vara att några få ska få det mesta och till resten lämnar vi, i bästa fall, några småsmulor kvar.
Företagsamhet är inte synonymt med barnarbete eller social dumping. Det är rovdjurskapitalism och den håller på att sluka stora dela av vår värld.
Så här i Makedonien känner jag en glödande och helig vrede. Det kokar inom mig. Brotten mot människovärdet och mänskliga rättigheter är så uppenbart. Må fan ta rovdjurskapitalismen.
Anna-Lena Norberg
Detta är en blogg där författarens personliga åsikter framförs.
