Domarna i Kammarrätten mot Andreassons åkeri var en seger för Skatteverket. Men de innebär inte slutet för osund konkurrens i transportbranschen.
Skattemålet mot Andreassons åkeri i Veddige är något som hela transportsverige har följt med stort intresse. Åkeriet har blivit ett symbolföretag för det omfattande fusket med obetalda skatter och avgifter och trixande som faktiskt präglar branschen nu.
Kanske var det för att företaget var med i Uppdrag Granskning det blev så känt. Jag kommer ihåg det programmet väldigt tydligt. För jag blev så förbannad på att Janne Josefsson stod där i rutan och påstod att Andreassons upplägg var helt enligt reglerna.
Jag hade skrivit en del om branschen redan då och om olika fuskmetoder och visste ju att det var det inte alls.
Egentligen är reglerna enkla. I det land du jobbar ska du betala skatter och sociala avgifter. Det är grunden. Sedan kan omständigheterna ställa till det.
En sådan omständighet som kan oroa den som gillar ordning och reda när det gäller målet mot Andreassons är de så kallade A1-intygen.
Andreassons vann nämligen delvis gehör i rätten.
Så här är det: målet mot Andreassons gällde de obetalda arbetsgivaravgifterna. Normalt drar ju arbetsgivare även inkomstskatter och ser till att dessa betalas in till Skatteverket. Men det hade inte Andreassons gjort för sina chaufförer, för man ansåg ju dem vara egna företagare. Men Skatteverket ser dem som anställda. Därför har chaufförerna fått privata skattesmällar. Det är nämligen olika regelsystem för inkomstskatt och arbetsgivaravgifter. Den anställde är själv ansvarig för att inkomstskatter betalas in. Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsgivaravgifterna.
Så chaufförerna kommer inte undan. De kommer att få betala sin skatt. Däremot kan arbetsgivaren glida undan när det gäller arbetsgivaravgifterna.
Det som gör det så förmånligt att förvandla polska anställda till egenföretagare är att polska staten ger kraftiga rabatter på arbetsgivaravgiften för nyblivna egenföretagare. Det gör i sin tur att de svenska arbetsgivarnas lönekostnader kan hållas på en låg nivå om man kan hävda att de anställda tillhör polska, och inte svenska socialförsäkringssystemet.
Men för att slippa svenska arbetsgivaravgifter måste man kunna visa upp A1-intyg för den anställde. Kammarrätten slår fast att det är företaget, i det här fallet Andreassons, skyldighet att bevisa det.
Andreassons lyckades skaka fram A1-intyg för en del anställda. För dem kunde Skatteverket då inte kräva svenska arbetsgivarvgifter.
Ni kan vara säkra på att de svenska arbetsgivare som lusläser domen mot Andreassons nu är fullt informerade om vikten av dessa A1-intyg. Man kan jobba i Sverige upp till två år och samtidigt tillhöra ett annat lands socialförsäkringssystem (om man är utsänd, det gäller inte om man är anställd i ett svenskt företag).
Detta kryphål måste förstås täppas till om det ska bli sunda konkurrensförhållanden på den svenska arbetsmarknaden.
Det är en fråga som EU måste fixa. Så, det är bara att ge sig ut och påverka EU-politikerna.
För att summera: jag hoppas att modellen med falska företagare minskar i popularitet nu. Förmodligen gör den det, för nu finns det ganska många polska arbetare som fått kraftiga skattesmällar och som åker hem till Polen och berättar om detta. Men domarna mot Andreasson undanröjer inte grundproblemet. Det är lönesättningen. Lika lön för lika arbete är en gammal hederlig svensk paroll. Men den gäller inte längre. Nu är det olika lön beroende på härkomst som gäller. Men det är ju en helt annan puck, så att säga. Transportbranschen vill upphöja kollektivavtalet till allmän lag. Men det är nog en lång process innan det kommer att hända, om det ens händer någonsin. Så om inte facket och de arbetsgivare som är seriösa i svensk transportnäring kan hitta sätt att mota lönedumping, ja då kommer situationen med osund konkurrens att fortsätta.
8 juni 2015
Thomas Lundh
journalist och författare
thomas@stoppafusket.se
